Ett fint minne!

Idag har jag varit på begravning av en gammal god vän. En speleman uti fingerspetsarna. En människa som spred så mycken glädje med sitt musicerande men också genom sitt sätt att vara. Pelle var nästan alltid glad och positiv och han ville alla gott. Han hade en otrolig förmåga att ”göra bort sig” men att göra det på rätt sätt så att minnet av händelsen blev till en bra historia och ett gott skratt.
Det var en annorlunda begravning med massor av musik som och många skratt. Vi gäster möttes redan i ingång till kapellet av dixielandsmusik, vilket Pelle älskade att spela. Många av hans musikerkompisar hade bildat ett improviserat band som spelade medan gästerna samlandes. I kapellet fick vi också lyssna till ”Calle Schevens vals”, ” Stardust” och ”Vals i lekstugan” förutom de vanliga psalmerna. Jag kan gissa att dragspelsmusik och klarinettmusik inte är så vanliga vid begravningar. Prästen berättade så levande om Pelle som person och även om hans tillkorta kommanden vilket fick oss alla att börja skratta. Vi kände igen Pelle i prästen ord. Innan vi lämnade kapellet sjöng ytterligare en spelkompis ”As time goes by”. Senare på eftermiddagen blev det mer musik och fler skratt. Det blev en positiv ledsam begravning. Pelle kommer att vara oerhört saknad i många sammanhang!
Jag skulle också önska att människor en gång minns mig med ett skratt och pillemariskt leende.