Mordet på Olof Palme

Jag fick idag frågan från en journalist om jag tror att mordet på Olof Palme kommer att klaras upp. Mitt svar blev ”nej”.

Alldeles för lång tid har passerat tror jag. Minnet av händelser kanske man kan komma ihåg i 20 år men knappast de värdefulla detaljerna som polisen behöver. Visst kommer man ihåg vad man gjorde när man fick besked om vad som skett därför att det berörde oss. Exakt samma sak gällde när Kennedy blev skjuten och också det som ligger närmast i tiden, mordet på Anna Lind.

Min enkla analys när det gäller mordet på Olof Palme är att alla vittnen har redogjort för vad de sett och upplevt. Det materialet har nog bearbetats åtskilliga gånger och därför har jag svårt att se att något nytt spår ska kunna leda till att mördaren grips.

Enda möjlighet till en lösning som jag tror är att någon självmant erkänner och som sedan verkligen kan bindas till mordet och det känns inte särskilt sannolikt.

Det är en skamfläck att Sverige inte lyckats att gripa och döma den som mördade statsministern. Den som väckte oss hur vår lugna dvala och tog oss svenskar från ankdammen till den bittra verkligen, han eller hon går fortfarande fri, det känns inte bra.

"Hjältar"

OS är avslutat och vi svenskar klappar oss lite extra för bröstet. Vi tog fler guld och fler andra medaljer än vad som hade förväntats. Tidigare OS har det ofta varit tvärt om, stor förväntan och också stor besvikelse. Jag tycker synd om dessa idrottare som ”skrivs upp” så otroligt innan tävlingarna startar och sedan får leva med den pressen. Rubrikerna i tidningarna är sedan nästan lika stora vid ett misslyckande som vid en vinst. Det är säkert oerhört tungt att misslyckas med något som man haft för ögonen under flera år. Att sedan dessutom få sin person nedskriven med orden ”slut som idrottare” eller liknande måste göra ordenligt ont.

Nu är våra olympier ”hjältar”. Jag gillar inte att man använder det ordet i dessa sammanhang. En hjälte för mej är än människa som gjort något stort, inte enbart för sig själv, utan för andra. Det fanns många hjältar i Thailand efter flodvågskatastrofen, dock inte vår regering.

Alla killar och tjejer som deltagit i olympiska spelen är väl värda alla hyllningar för de har slitit under många långa år för att nå målet, en olympisk medalj. Alla kom inte hem med medalj men jag tycker att de ska hyllas för sin insats och känna sig oerhört nöjda ändå.

Medaljörerna kommer att hyllas offentligt vid många tillfällen gissar jag och jag har också känt klumpen i halsen vid de tillfällen jag sett den svenska flaggen gå i topp och hört ”Du gamla, du fria”. Dom har min respekt och min beundran men dom är inte mina hjältar.

"Hjältar"

OS är avslutat och vi svenskar klappar oss lite extra för bröstet. Vi tog fler guld och fler andra medaljer än vad som hade förväntats. Tidigare OS har det ofta varit tvärt om, stor förväntan och också stor besvikelse. Jag tycker synd om dessa idrottare som ”skrivs upp” så otroligt innan tävlingarna startar och sedan får leva med den pressen. Rubrikerna i tidningarna är sedan nästan lika stora vid ett misslyckande som vid en vinst. Det är säkert oerhört tungt att misslyckas med något som man haft för ögonen under flera år. Att sedan dessutom få sin person nedskriven med orden ”slut som idrottare” eller liknande måste göra ordenligt ont.

Nu är våra olympier ”hjältar”. Jag gillar inte att man använder det ordet i dessa sammanhang. En hjälte för mej är än människa som gjort något stort, inte enbart för sig själv, utan för andra. Det fanns många hjältar i Thailand efter flodvågskatastrofen, dock inte vår regering.

Alla killar och tjejer som deltagit i olympiska spelen är väl värda alla hyllningar för de har slitit under många långa år för att nå målet, en olympisk medalj. Alla kom inte hem med medalj men jag tycker att de ska hyllas för sin insats och känna sig oerhört nöjda ändå.

Medaljörerna kommer att hyllas offentligt vid många tillfällen gissar jag och jag har också känt klumpen i halsen vid de tillfällen jag sett den svenska flaggen gå i topp och hört ”Du gamla, du fria”. Dom har min respekt och min beundran men dom är inte mina hjältar.

Vem har gjort bästa analysen?

Är det verkligen en enskild person som skickat mail om Fredrik Reinfeldt eller är det på uppdrag av partiet? Den frågan får vi nog aldrig ett svar på. Det kan vara så att någon offras för att få en offentlig syndabock och partiet slippa lida mer skada.

Egentligen har svaret på från vem eller på vilkens uppdrag uppgifterna skickades ut ingen betydelse. Det kommer från det allra heligaste stället för ”rörelsen”, sossarnas högkvarter, och det räcker. Det hela är oerhört smutsigt och dumt.

Dessutom är det oerhört korkat gjort och visar på dålig kunskap om den moderna tekniken. I dag vet alla att det går att spåra både mail och telefonsamtal utan några större problem.

Om nu målet var att förbättra opinionssiffrorna, vilket förmodligen var en önskan från mailskrivaren, opinionsanalytikern, så har han misslyckats ordentligt, hoppas jag.

När den här typen av knep måste tas till, visar det på både rädsla och brist på politiska argument. Så frågan är vem som har varit så analytisk att han eller hon insett att den socialdemokratiska politiken inte längre är det bästa alternativet för Sverige och att fler och fler inser detta. Är det Göran Persson, Marit Ulvskog eller skribenten ensam?

Klar skillnad mellan blocken

Söndagens partiledardebatt var enligt min mening riktigt bra. Det är inte ofta en partiledardebatt också innehåller en hel del skratt. Den var intressant med fokus på rätt områden och bra programledare som lyckades styra dessa glada debattörer på ett bra sätt. Göran Persson försökte, sin vana trogen, att själv bestämma när han fick ta replik, men fick tillsägelse och höll sig därefter nästan till talarordningen.

Dessvärre var det säkert många som tittade på OS istället. Det hade nog varit klokt att vänta någon vecka för att få fler tittare. Om jag ska vara elak så kanske det också där fanns en tanke.

De två blocken visade klart och tydligt på skillnader i politik. Det som dock var det allra bästa var att debatten visade hur de båda blocken fungerar inbördes. I alliansen var samstämmigheten så klar och framträdande att man nästan kunde känna en oro för att det bildats ett nytt parti och inte att det fortfarande är fyra olika partier.

Göran Persson hade tydliga svårigheter att hålla sig lugn när hans ”allianskamrater” talade om sina respektive partier och dess politik. Det var lika intressant att se Lars Ohly skaka på huvudet åt Göran Perssons utlägg. Görans eget fingerknackande i bordet när Peter Eriksson bland annat pratade friskolor visade glasklart på att de inte var överens.

Alliansen hade konkreta svar på programledarnas frågor medan Göran Perssons gäng hela tiden försökte skrämmas med den borgliga politiken, som vanligt.

Alliansens hade klara svar om både globalisering, invandring, bostadsbyggande, skolor m m där den nuvarande majoriteten talade om vad de skulle åstadkomma i en framtid. De verkar totalt ha glömde bort att de styrt Sverige under de senaste mandatperioderna och även alltför långa perioden redan innan dess och därmed skapat de problem som finns idag. Det kan inte råda någon tvekan om vad Sverige behöver göra för att komma tillrätta med bland annat de ovan nämnda, nämligen byta regering.

En kul avslutning på debatten var att partiledarna skulle säga något snällt om någon av de andra. De klarade den uppgiften bra, även om det kom någon eftersläng här och där. Det just den delen visade var just skillnaden mellan politik och person. Det är viktigt att respektera varandra som personer hur illa man än tycker om personens ideologi. Dom lyckades, nästan.

Handling och konsekvens

I helgen åkte folkpartisten Karin Pilsäter fast för att ha kört med alkohol i blodet, en typisk ”dagen efter” körning. Den låga promillehalten anser jag är ett bevis för att det är sanning när hon uppger att vinet konsumerades dagen före.

Hon är värd en eloge då ingen bortförklaring har lämnats och att hon valde att ta en ”time out”. Ett erkännande, och konsekvensen av detta, kom direkt. Jag önskade att de politiker som hamnar i samma situation handlar på samma sätt i fortsättningen. Ibland kanske det till och med är bättre att ta konsekvenserna av något som pressen har förstorat upp. En kamp mot viss typ av press kan en enskild person ”aldrig” vinna och särskilt inte en politiker. Detta är ett antagande från min sida och jag kan inte säga att det alltid är rätt.

Att Karin Pilsäter kört bil med alkohol i blodet är fel och det är absolut inte det jag försvarar.

Det är svårt att veta när man är helt grön och självklart ska man avstå från alkohol kvällen innan om man vet att man ska sätta sig bakom ratten på morgonen efter. Det går inte heller att gå till polisen och be att få bli testad, kanske kön skulle bli för lång vissa morgnar. Däremot kanske man på apotek eller helst i vanliga affärer kunde få köpa en tillförlitlig alkoholmätare.

En annan fråga som genast dyker upp är: Ska det vara högre krav på politiker när det gäller etik och moral? Ja, säger många och jag tillhör nog den skaran. Vi som sysslar med politik på olika nivåer har ett särskilt ansvar. Dels att föregå med gott exempel och dels också för att vi representerar ett parti och inte enbart oss själva. Jag är alltid moderat även de stunder jag själv upplever som privata.

Vad är viktigt?

Jag läser inte så ofta kvällstidningar. På sommaren gillar jag Expressen på söndagarna tack vare deras korsord. I övrigt tycker jag det är beklagligt att kvällspressen har blivit mer kändis och skvallerinriktade än till och med de mest kända s k damtidningarna.

Idag har jag sett Aftonbladet, tidningsupplagan. Första sidan, som jag utgår från, är den som ska presentera den viktigaste nyheten. Där står idag att läsa om att drottningens bror är svårt sjuk och att hon besöker honom i Tyskland. Det är säkert viktigt och känslosamt för drottningen, hennes familj och släkt men knappast för övriga Sverige.

Det ska bli mycket spännande de närmaste veckorna att följa media och särskilt tidningarnas löpsedlar och första sidor. Vilket kommer att vara det viktigaste, OS resultat och skandaler, diverse runt ”Big Brother” eller diskussionerna om Peppe Eng ska vara kvar i ”Lets dance”.

Politik är inte särskilt intressant om inte det handlar om enskilda politiker som gjort bort sig, då blir det plötsligt av största intresse. Med andra ord, vill du bli en kändis i politiken och omskriven i kvällspressen handlar det inte om duglighet utan tvärt om. Förresten du kan ju starta din politiska karriär nu i en dokusåpa, men inte ens den verkar skapa några större rubriker. Det måste betyda att politik betraktas som tråkigt eller också är det vi som sysslar med det som är tråkiga. Det betraktas i alla fall inte som särskilt viktigt just nu.

Svensk?

Jag var på en föreläsnings som hölls av en av de personer som startat tidningen Gringo, Zanyar Adami. Det var mycket intressant och han fick oss åhörare att tänka till bland annat över frågan ”vad är svenskt?”.

Vi fick tala om hur vi anser att en svensk ser ut. Svaret blev; blond, blåögd och lång. En snabb marknadsundersökning gjordes och cirka 5 % av alla i salen var blonda, några fler var blåögda och ungefär lika många ansåg att de var tämligen långa. Alltså motsvarade egentligen väldigt få bilden av ”en svensk” trots att de flesta ansåg sig som ursvenska.

Den här bilden av svensken som den långe, blonde, blåögde nordbon finns uti världen men även vi själva anser att den är rätt. Men det är bara att se sig om där man befinner sig så är det lätt att konstatera att den är fel!

Det finns säkert massor med liknande myter och bilder som vi tror är sanna men som visar sig vara felaktiga. Tänk på vår matkultur. Visst vi äter fortfarande köttbullar, men idag så smaksätts de med andra kryddor. Stuvande makaroner har blivit olika sorters pasta, korvkiosken är numera en kebab eller hamburgerrestaurang. Vi har exporterat något av vår matkultur och importerat ny. Kräftor och surströmming är kanske snart det enda som vi är tämligen ensamma om att äta.

Förändringar är viktiga för att ett samhälle ska gå framåt. Det som är intressant är att det som först ansågs exotiskt räknas efter ett tag som ”svenskt”. Någon har sagt att ”Volvo är det svenskaste vi har, det är nästan lika svenskt som spagetti”.

När man säger att invandrare bör acklimatisera sig till vilken typ av svenskhet tänker man sig då? Hur är, och hur ser en svensk ut år 2006?

Är Göran Persson ett eget parti?

Jag hörde i dag ett kort avsnitt av debatten mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt på radio. Det var väl inget nytt som framkom i själva debatten men en iakttagelse hann jag dock göra.

När Göran Persson talar om socialdemokraterna, vad de har genomfört eller tänker genomföra, så talar han i ”jag-form”. ”Jag har gjort” eller ”jag har föreslagit” eller ”jag har inte tagit ställning”.

Finns socialdemokraterna kvar som parti? Eller ska statsministerns partikollegor ha partibetäckningen (gp) efter namnet istället för (s)?

I övrigt så försökte Göran Persson att skrämmas på gammalt beprövat manér för moderaternas politik. Ibland tror jag att han är den enda som inte läst vare sig alliansens dokument eller moderata stämmobeslut.

Tonfallet var lika arrogant som vanligt och vilka han tänker regera med vill han inte berätta. Förhoppningsvis behöver han inte bekymra sig om det utan han kan lugnt ta sitt eget, gp-parti, till oppositionens korridorer.